De var inte stora och de var inte många. Men visst är de fina?
Det är en alldeles speciell känsla, när man hittar årets första kantareller. Ni vet, när man lyckas ställa in ögonen sådär precis alldeles rätt. Sådär så att skogen, som först bara kändes som ett virrvarr av grönt och gult, framträder med alla sina detaljer.
Ibland krävs det så lite för att man ska må riktigt bra och skogspromenader är en av de saker som får mitt hjärta att ticka lite snabbare. Jo, jag vet, det låter som något man skriver i en halvdesperat kontaktannons, men det finns faktiskt få saker jag tycker bättre om. Det där absoluta lugnet. Vinden som susar i träden och solljuset som försiktig letar sig ned mot den mosstäckta marken.
Det enda som kunde ha stört friden var att jag blev utskälld av en ekorre. Har ni varit med om det? Jag trodde inte ens att de var särskilt talföra, men den här lille rackaren blev synnerligen upprörd när jag råkade komma för nära och såg ut som om han hötte med tassen samtidigt som han skrek okvädingsord på ekorringska. Även om jag lydigt tog en liten omväg runt trädet, blev han säkerligen besviken över utskällningens effekt - istället för att skamset lomma därifrån vinkade jag glatt och lovade att komma tillbaka.
Nu har jag lovat mig själv att ge mig ut en gång i veckan i höst. Kanske hittar jag mer svamp, kanske inte. Det är ju inte heller jakten som är det viktiga, utan det kravlösa strosandet. Jag får se om ekorren förlåtit mig till nästa gång.
/Fröken
