Igår var en alldeles orimligt vacker, gnistrande kall vinterdag. Det var också på dagen nitton år sedan min fina pappa bestämde sig för att lämna oss. Ibland får man höra att det blir bättre med tiden, men jag vet inte om jag riktigt håller med. Det blir annorlunda. Sorgens vassa kanter slipas ned en aning.
Det finns ju för varje år så mycket nya saker som man aldrig kan dela; allt som blivit bra och det som kanske blivit mindre bra. Lättnaden över att snart ha slutfört en utbildning. Glädjen över att livet blivit så fint, ändå.
Jag tänker att han hade varit stolt. Och att han förmodligen hade tyckt att jag var rätt fånig och sentimental som skrev det här.
♥♥♥