If Everything Could Ever Feel This Real Forever

Ni småbarnsföräldrar måste vara superhjältar. Antingen det, eller lite smått galna. Vissa hävdar att det är fifty-fifty. Jag jonglerar med arbete, studier och det där bredvid som ska kallas liv. Det är alldeles tillräckligt och lite till.

Jag längtar ut och längtar bort. Lyssnar på musik jag glömt bort att jag tycker om. Rensar. I almanackan. I Inkorgen. I röran. Tradera är min vän. Blocket och Myrorna. Efter ett helt liv som samlare känns det plötsligt helt naturligt att bara göra sig av med alla saker. Vänner är välkomna att botanisera bland böcker, garner och annat (kom, kom). Så mycket saker har bott hos mig alldeles för länge. Samlat damm och framkallat ångest. De där böckerna man borde läsa. De där kläderna man borde komma i. Tänk att kunna flytta utan att ta med trettio bokpåsar och tjugofem kartonger.

Om ett år ska jag aldrig mer studera. Aldrig. Det känns som en evighet och samtidigt ett ögonblick. Kanske väntar det där lagom oansvariga äventyret i Frankrike. Med vingårdar och medelhavsklimat. Kanske blir jag en liten bibblotant med hus i mörka skogen och många katter. Hur som helst längtar jag.

Och. Dock. Livet är fint här och nu. Mamma är äntligen lagad. Det finns familj och vänner att tanka kärlek ifrån. Även om det inte är sommarlov, är det sommar. Varma dagar och långa, ljusa nätter att spendera i gott sällskap.

Och jag lever.