söndag 5 februari 2012

There is a crack in everything. That's how the light gets in

Igår var en alldeles orimligt vacker, gnistrande kall vinterdag. Det var också på dagen nitton år sedan min fina pappa bestämde sig för att lämna oss. Ibland får man höra att det blir bättre med tiden, men jag vet inte om jag riktigt håller med. Det blir annorlunda. Sorgens vassa kanter slipas ned en aning.

Det finns ju för varje år så mycket nya saker som man aldrig kan dela; allt som blivit bra och det som kanske blivit mindre bra. Lättnaden över att snart ha slutfört en utbildning. Glädjen över att livet blivit så fint, ändå.

Jag tänker att han hade varit stolt. Och att han förmodligen hade tyckt att jag var rätt fånig och sentimental som skrev det här. 

♥♥♥



 



3 kommentarer:

  1. dom är så många, som går för tidigt. och du skriver så fint och skört. om det där man vill dela, litet och stort. det är där saknaden ligger och pyr som värst tycker jag. Varm kram fina fröken!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint och tar så vackra foton, det rör mig in i själen att hälsa på hos dig och ta för mig av text och bild. Stor kram ♥

    Vad roligt att du vill vara med och födelsedagstävla hos mig! Tänkte inte göra så mycket väsen av utlottningen denna gång utan helt enkelt vara lite extra snäll mot just er som brukar titta in ändå =)
    Och så bara måste jag säga (igen, tror jag) att din ängel är sååå underbar!!
    Kram igen och Lycka till! =)

    SvaraRadera
  3. Tack, fina ni, och varma kramar tillbaka ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera